lördag 18 mars 2017

Loppan

 Mönster; Damejakka Loppa av Pinneguri (ravelrylänk).
Det här mönstret har funnit på min "att sticka"-lista sen det kom ut för ett par år sen. Jag tycker att koftan är så himla fin och jag tilltalas av att den verkligen bjuder in till att använda restgarner, nåt som jag ju alltid vill slå ett slag för.
Dessutom stickas koftan uppifrån och ner med klippmaskor mitt fram, en teknik som jag tycker så mycket om. Allt detta sammantaget borde leda fram till en riktig njutstickning, så var nu inte fallet och jag ska faktiskt för en gång skull förklara i detalj vad som inte funkade med mönstret.

Jag började som vanligt med att sticka ett prov, när jag ska sticka ett plagg runt så stickar jag alltid provet runt för att provet ska bli så likt det stora plagget som möjligt. Den här gången stickade jag ett stort prov, hela oket på höjden och fyra rapporter på bredden, på rekommenderade stickor 3 mm.
Jag fick 28 m/10 cm. Mönstret säger att det ska vara 24 m/ 10 cm.
Eftersom jag sett att flera fått lite stora ok vågade jag chansa ändå fast min stickfasthet var tightare.
Mitt bystmått är 135 på det största stället och 120 om jag mäter uppe i armhålan (vilket jag rekommenderar att man gör när man ska välja storlek på stickade plagg), den största storleken anger 120 som bystmått alltså valde jag att sticka xxl.
Fast mitt riktiga bystmått är 15 cm större.

Döm om min jäkla förvåning när det visade sig att oket blev jättestort, och då menar jag JÄTTESTORT inte bara lite flaxigt.
Allt som allt så repade jag upp oket fyra gånger, stickfastheten stämde med provet och är fortfarande 28 m/ 10 cm, jag stickade oket på stickor 3 mm och de aviga förkortade varven med 2,5 mm.
Hur kommer det sig då att det blev så stort och hur gjorde jag till slut för att få en bättre passform?

Loppan ökas enligt pi-principen, som introducerades av Elizabeth Zimmermann i hennes Pi-shawl (ravelrylänk). Lite kortfattat går det ut på att man stickar en cirkel inifrån och ut med många ökningar på vissa varv och sen ett antal varv utan ökningar och ju längre ut på cirkeln du kommer desto längre blir det mellan ökningsvarven.
Om man bara utgår från matten så ska det slutgiltiga maskantalet för oket stämma med 120 cm men i verkligheten blir det inte så. Någonting som inte mönstret tar hänsyn till är att en pi-konstruktion fortsätter att öka fast man inte lagt till fler maskor, det är ju därför man stickar många varv utan ökningar. Dessutom ser inte kroppar likadana ut på fram och baksidan, det blir inte rätt om man bara gör ett hål i mitten och stoppar in huvudet där och den här skillnaden på fram och baksida blir ofta större i större storlekar. Dessutom ökar inte större kroppar proportionsmässigt så att allt blir större bara för att man har en större storlek.

Jag skulle egentligen ha stickat xl för oket och sen ökat för xxl över bysten för att få en bättre passform (även fast oket ändå skulle ha blivit lite väl stort) men jag orkade helt enkelt inte repa hela oket en femte gång, istället gjorde jag så här;
Jag minskade ett visst antal (har glömt det exakta antalet) när det var dags att börja sticka lopporna på oket (så att mönstret skulle fortsätta att stämma). Sen fördelade jag om maskorna så att jag fick maskantalet för xl över ryggen och över ärmarna, alla överflödiga maskor hamnade då på framstycket.
Sen stickade jag kroppen helt efter eget huvud och ökade så att kroppen passade, jag la också till passforms-tricket att lägga in två förkortade varv på framsidan under bysten för att få lite mer tyg på framsidan så att koftan inte skulle bli längre bak än fram.

Ärmarna stickade jag också efter eget huvud för att få en bra passform.
När jag var klar klippte jag helt sonika bort 10 cm mitt fram på koftan. (Sen sydde jag på jättefina band på insidan för att dölja klippkanten.) Ändå är den i största laget över oket (som det syns på en utav bilderna). Den sitter säckigt och det bildas påsar i ärmhålen. Det blev inte den där nätta lite fina klänningskoftan utan en mer oöm "jobba i trädgården"-kofta.

Naturligtvis kommer jag att använda den här koftan ändå och den ÄR ju jättefin, jag är så nöjd med färgvalet, knapparna och se så fint den sitter över ryggen!
MEN jag vill skriva det här blogginlägget för det är himla tråkigt när ett mönster finns i större storlekar men inte funkar. Och om jag ska vara helt ärlig så har det här projektet slukat en stor del av min sticklust den här vintern. Det är helt enkelt inte kul att repa massor och det ändå inte blir bra.
Har ett mönster en viss passform förväntar jag mig att den passformen ska se likadan ut i alla storlekar.
Dessutom är det viktigt att visa att allt är inte bara fantastiskt och magiskt hela tiden, ibland är det till och med ganska trist att sticka.

Garn; Massor med Kampes 2-trådiga, det mesta hade jag i garnskåpet från början och sen köpte jag till lite för att komplettera. Det gick åt 3 härvor svart, sen mindre än en härva av alla andra färger. Jag har använt antracitgrå, mörkgrå, ljusgrå, naturvit, gammalt guld och en mörk gammelrosa. Jättefina färger tillsammans.

Stickor; 3 mm till oket, 2,5 mm till de aviga förkortade varven och resårkanterna och 3,25 till kroppen och ärmarna.












söndag 19 februari 2017

Garnrecension; Humble regards from Devon från Moods of colors

 Ibland får jag en fråga från något garnföretag eller någon stickboksförfattare/förlag om jag vill testa ett nytt garn eller recensera en ny bok. Om det är ett företag jag redan gillar eller en bok jag är nyfiken på säger jag ofta ja sen kan det ta ett tag innan orken finns att läsa eller garnet hamnar längst fram i stick-kön men någon gång så...
Ett garn som jag bara fick lov att kasta mig över på en gång är Moods of Colors nya icke-superwashbehandlade sockgarn 'Humble regards from Devon'.
Det här garnet är alltså något så ovanligt som ett sockgarn som inte är superwashbehandlat men som ändå innehåller nylon för hållbarhetens skull.
Jag är den första att erkänna att jag verkligen gillar ett rundspunnet stunsigt superwashgarn med mycket twist men det finns många fördelar, inte bara miljömässiga, med att välja ett garn som inte är superwashbehandlat. Ullen behåller mer av sina naturliga egenskaper, den både värmer bättre och man känner sig torrare i ett fuktigt obehandlat ullgarn, egenskaper som verkligen passar bra till ett sockgarn för vi vet ju alla att huvudsaken är att en håller sig torr om fötterna.

Garnet innehåller 80% Bluefaced Leicester (BFL) och 20% nylon och det är spunnet i Devon hos John Arbon Textiles och färgas av Gro i Värmland.

Jag blev helt kär i det här garnet, det är nästan overkligt mjukt och lagom luddigt. Det får en fin, mjuk gloria men maskorna blir ändå tydliga och mycket fylliga. Garnet är så pass fylligt att jag som stickar så miserabelt löst kunde sticka ett par sockor med 2,5 mm stickor fast garnet är 400m/100g och bara det var väldigt positivt. Sockorna värmer mer än "vanliga" superwashsockor, så pass mycket att det verkligen märks en skillnad. En annan fördel är att de här sockorna tightade till sig lite efter en försiktig tvätt och plantorkning till skillnad från superwashgarn som nästan alltid växer lite efter tvätt och användning.
Som vanligt har Gro som är färgaren bakom Moods of Colors lyckats med fantastiska, levande och klara färger. Precis såna färger som jag alltid förknippar med Moods of Colors, färgningen håller alltid hög kvalitet och Gro har den där lilla extra känslan för färger och hur de spelar mot varandra.
Jag har stickat mina sockor i; vitt ofärgat 'Angelic white moods', ljusgrått 'Sober grey moods', mörkgrått 'Rock solid grey' och gult 'Happy yellow moods'.

Mönstret är mitt eget privata och jag kallar det för Ingvild som en liten hyllning till mina favorit Ingvild Flugstad Östberg. De här sockorna blev så himla fina men något mönster blir det inte eftersom de är lite för lika mönster som redan finns.


tisdag 14 februari 2017

Längtan till Gotland igen

 Mönster; Längtan till Gotland (Ravelry länk) De här sockorna stickade jag före jul egentligen men de har varit väldigt svåra att fota och de här bilderna gör dem inte rättvisa heller men de får duga.
För att sockorna skulle passa mig har jag gjort om en hel del i mönstret men det var ju ett tag sen nu så jag minns inte allt. Jag la upp 64 maskor och stickade resåren sen ökade jag så att det blev en hel omgång till av mönstret, tror det blir 80 maskor någonting. Efter mönstret har jag minskat mig ner till 60 maskor så att inte hälen och foten skulle bli för stor och pösig.
Inspirationen till färgerna hämtade jag från ryska rosiga sjalar och jag tycker att de blev så himla fina och nu när jag äntligen fotat dem kan jag börja använda dem på riktigt.

Garn; Det svarta är Manduzana Andromeda i färgen Sirius så tjusigt glittergarn men helt hopplöst att fota. Det gröna och rosa är Manduzana sock i färgerna Salazar och kanske Hot Pink?
Det vinröda är Malabrigo sock och det klarröda är Easyknits Deeply wicked.

Stickor; 2,25 mm





måndag 23 januari 2017

Mitt äldsta UFO (ofärdiga stickprojekt) någonsin

 Jag ska berätta en liten saga om ett par vantar som jag la upp till i maj 2012 (tack Ravelry!). Jag hade fått loppisfyndat garn av min svärmor, ett ull/mohair garn från Bergå i jättefin kvalité i finaste knallröda och naturvitt. Jag har stickat en hel del tvåändsstickning i traditionella färger men det slutar alltid med att jag ger bort det jag stickat pga finast så jag var jättesugen på ett par röda och vita vantar med krus till mig själv.
Lätt match kan man ju tänka men nja.
Första mudden gick som smort, jag hade ritat ett enkelt med effektfullt mönster och var supernöjd. Sen återstod mönstret på handryggen, jag experimenterade med någon slags snöflinga i krokmaskor och det blev bara fult. Fast jag stickade så klart hela vanten innan jag insåg att mönstret satt för långt ner och att det bara såg konstigt ut att toppen av vanten var helt tom.
Vanten åkte längst ner i stickkorgen.
Typ fyra år senare (jag skojar inte) tog jag fram vanten igen och gjorde något väldigt drastiskt, istället för att försöka repa upp tvåändsstickning (nej, bara nej) tog jag och klippte av vantens överdel och repade mig ner till mudden.
Vid det laget hade jag ju så klart använt upp den vita ullmohairen till nåt annat projekt så ett par vita vantar med krus var bara att glömma. Det fick istället bli röda överdelar på vantarna, fin fint tänkte jag och stickade ganska raskt en vante. Jag bytte dessutom från stickor 2,5 till 3 för handen och då gick det ju lite snabbare bara därför.
Sen hamnade vanten i stickkorgen igen. För låt oss vara ärliga, det här projektet hade börjat gå mig på nerverna och det är inte så roligt att göra klart någonting som legat så förbaskat länge.

Men någon gång i höstas bestämde jag mig för att det fick vara någon måtta på dumheterna, för jag ville ju fortfarande ha vantarna liksom, och jag la upp till nästa mudd. Sen har jag stickat lite på dem till och från under hösten/vintern och förra veckan blev de klara! Tro det eller ej.
Så jäkla fina och varma och sköna och faktiskt är det ju lite mer praktiskt med röda vantar än vita när allt kommer omkring. om det finns nåt sedelärande i den här sagan? Antagligen nåt klämmigt om att inte ge upp så lätt men det kan lika gärna vara att det känns otroligt skönt att bara klippa av skiten ibland.

Jag har utgått från mitt vanliga basmönster för tvåändsstickning som finns att köpa HÄR på Ravelry mudden har ett väldigt enkelt mönster med kedjegångar, aviga varv och ett litet flerfärgsmönster.







fredag 13 januari 2017

Mysteriemössan 2.0

Mönster; Ingen har väl missat att Nödic Knitting upprepade sin succé från i fjol och körde en mysteriestickning även den här julen. Liksom i fjol var det en mössa och det är Johanne Ländin som är mönsterskaparen även denna gång. Mönster finns att köpa här på Ravelry
Nytt för i år var att det fanns massor med mönsterdelar att välja mellan och ingen mössa blir den andra lik. Superrolig stickning med andra ord.

Jag valde att inspireras av mina restgarner och det blev en mössa i dimmiga gröna, röda och lila toner som för tankarna till brittiska hedar och rödhåriga kvinnor iförda oljerockar och höga gummistövlar som rastar labradorer.

Eftersom den förra mysteriemössa är ganska blommig så valde jag den här gången mer geometriska motiv och det blev fint tycker jag.
Nu är det så att den här mössan ska jag inte ha själv utan den ska bli en present till nån som jag tycker mycket om men jag tror att färgerna och motivet kommer passa henne också.

De enda egna påhitten jag gjorde med det här mönstret var att jag la upp med två färger (tycker det blir fint till tvåfärgad resår) och jag la in ett förkortat varv efter resåren så att mössan får lite häng i nacken.
Stickor; jag hade 2,25 mm till resåren och 2,5 mm till resten av mössan.
Garn; Bara massor av olika restgarner med ca 400 m/100 g.








söndag 8 januari 2017

Tant Ulltuss sockor

 I Augusti recenserade jag boken #tantulltussockor (det inlägget finns att läsa här) och under hösten stickade jag två par ur boken. Av någon anledning tog det en väldigt tid innan jag blockade dem och sen ännu längre tid innan jag fick till några som helst bilder, därför hamnar de här sockorna på den här sidan nyår och får bli 2017:s första färdiga projekt.

Jag valde att sticka två utav mina absoluta favoritmönster ur boken, Äppel päppel och Pirum parum. Jag tycker så mycket om det grafiska, stiliserade, lite Stig Lindbergska i de här mönstren.

Men om ärligheten ska fram så är det också två utav ganska få mönster ur boken som jag kan sticka till mig själv, de allra flesta är för smala i benet för mig. Min lösa stickfasthet gör dessutom att jag inte kan gå upp i stickstorlek utan jag måste sticka sockor i tunt sockgarn på stickor 2,25 mm för att få en bra stickfasthet.
Pirum parum blev dessutom i minsta laget för mig så de blir kanske en present till någon även fast jag är så himla kär i dem, tycker att färgerna blev så fina tillsammans.
Den här hälen är inte heller den bästa för mina fötter, den blir lite för kort på nåt vis. Jag gillar inte när slitytan bakpå en häl (om du har dem i skor alltså) hamnar uppe på benets mönster, jag vill att hälen ska täcka den ytan. (Ja jag vet att jag är superpetig när det kommer till sockor och passform.)
Om jag stickar om de här mönstren kommer jag att välja en istickshäl istället.

Garn; Till de här sockorna gick jag i stort sett all in på indiefärgare, i Pirum parum är det Manduzana sock i svart (sirius) och så vackert roströd (weasly) och vitt är Moods of Colors softsock.
I Äppel päppel  är det rosamelerat Trekking från Tant Kofta, gult från Sweet Georgia yarns, grönt (min bästa gröna!) Manduzana sock i färgen Salazar, vitt Moods of colors softsock och så lite grå Regia tweed.
Jag är himla nöjd med färgerna på båda sockorna.











söndag 1 januari 2017

Stickåret 2016

2016 var ett konstigt år, personligen mådde jag betydligt bättre än det miserabla skitåret 2015, mest beroende på att jag odlade massor och stickade mest hela tiden. Men sett till det stora hela måste 2016 gå till historien som ett mörkt och sorgligt år med rasism, krig och folk som dog till höger och vänster.
Men nu tänker jag fokusera på stickningen det gångna året.

Tio vuxenplagg stickade jag klart 2016, på bilden fattas min svärmors vita kofta och istället blev det två bilder på Korsnäströjan. Jag har låtit lusten styra men samtidigt har jag försökt utgå från vad som fattas i min garderob och stickat sånt som jag vill använda. Nytt för i år är att jag faktiskt stickat tre tröjor till mig själv och inte bara koftor.
Årets mest använda är utan tvekan min Galdhöpiggen-kofta, jag använder den hela tiden som ytterplagg oavsett om jag ska gå ut till hönsen eller åka till stan.
Årets mest otippade är min havregrynsvita Brick, jag är så nöjd med att jag vågade sticka ett stort plagg i en så otippad färg och den har redan hunnit bli använd väldigt mycket.
Årets totala galna skrytprojekt är ju så klart Korsnäströjan, jag är så himla stolt över hela det projektet, efter att jag rott det i land känns det som om jag kan sticka vad som helst.

Annars stickade jag 25 par sockor, varav några par väntar på att bli bloggade, 4 mössor, 5 par vantar och 4 sjalar och sen dessutom en del barnplagg.

Jag publicerade hela fem nya mönster på Ravelry och däribland min första tröja i vuxenstorlek vilket var en väldigt rolig erfarenhet och det är så roligt att se alla Galdhöpiggen som ni stickat!
Något som också var jätteroligt och spännande var sock-klubben som jag gjorde tillsammans med Manduzana. Så häftigt att så många ville vara med och att vi fick så mycket fin respons.
(Om du missade att vara med i sock-klubben finns mönstren att köpa på Ravelry.)

Några riktiga bottennapp till projekt har jag egentligen inte haft eftersom jag nu för tiden repar allt som inte blir bra.
Jag har nog inte lärt mig några nya tekniker direkt men jag har fortsatt att lära mig om passform och detaljer som gör så att plagg verkligen får det där lilla extra. Jag har också blivit mer kräsen och noga med de projekt som jag väljer att sticka så att de verkligen blir använda MEN det är samtidigt viktigt att jag inte fastnar i tankar om vad som är nyttigt och förnuftigt att sticka. Stickningen måste få vara spontan och ibland är det viktigt att bara sticka nåt knasigt för att det känns rätt.

Stashen har fortsatt att minska i stadig takt, jag har både sålt av garn som bara blivit liggande men jag har också stickat nästan alla små projekt från lagret. För mig är det fortsatt viktigt att ha en lagom mängd garn hemma så att jag spontant kan påbörja och inspireras till nya projekt. Jag kommer absolut inte ha något köpstopp men jag har heller inget ekonomiskt utrymme till storköp men jag vill fortsätta stötta särskilt små svenska indiefärgare.

Favoritgarnet i år har utan tvekan varit Léttlopi, skulle kunna sticka hur många tröjor som helst i detta underbara garn. Jag tycker dessutom bara mer och mer om plaggen ju mer jag använder dem. ett riktigt toppengarn på alla sätt.

Annars har det här vart ett år helt utan kurser och nästan inga evenemang, jag och Amanda besökte Syfestivalen i Stockholm i höstas och det gav mersmak, det var jättekul att träffa många stickerskor som jag annars bara haft kontakt med via nätet. 2017 vill jag ut och röra på mig lite mer i garnsvängen, vi får se om det bara blir som privatperson eller om Dödergök ska hitta på nåt kul.

Till sist vill jag tacka för alla kommentarer, hjärtan, mejl och kontakter jag haft med alla fina läsare och följare där ute. Ofta är jag fortfarande lite för trött och sliten för att svara på precis allt men jag läser allt mycket noga och blir väldigt glad.
Nu kör vi 2017 tycker jag, jag har kickstartat med en knallgrön superlyxig tröja och långt fram i kön ligger en Loppa-kofta annars känner jag på mig att det kan bli ett och annat projekt i Léttlopi även i år.